Jag ska helt seriöst sluta bry mig för jag får ändå absolut ingenting alls ut av det. Jag sliter och kämpar för att göra allting så jävla bra men när jag sen själv behöver hjälp så får jag bara sura miner tillbaka, från den enda personen jag någonsin öppnat mig för.
Jag är så jävla liten, så nedtryckt, så ensam med min kamp för oss. Utan det jag gjort för oss skulle vi aldrig tagit oss igenom den första månaden. "Sluta skriv" "vi hörs ikväll" "men bara sluta skriv jag orkar inte"
Vet du vad, bara dra åt helvete. Jag är så jävla bra jämfört med dig.