Ångesten sitter i halsgropen. Försöker ta långa, djupa andetag men det känns som jag gör det i förgäves för det hjälper inte.
Andningen är tung och ojämn precis som jag känner att mina hjärtslag är. Ojämna och tunga. Det känns som att min viktigaste muskel börjar ge vika. Eller så är det bara det jag hoppas på.
Mina existenskritiska tankar växer och växer, dom kommer allt närme verkligheten.
Ju mer hjälp jag får, ju mer inser jag att jag faktiskt är värdelös, obetydelsefull och äcklig.
Ju fler frågor jag får, ju mer jag säger alla mina tankar och tycken om mig själv högt i min egen närvaro, och framför allt någon annans närvaro, ju mer inser jag att mitt liv är ett misslyckande.
Jag märker att jag omedvetet håller andan lite då och då, men kanske är det för att de just nu är skönare att inte andas än att andas. Luften jag drar in fastnar någonstans på vägen och vägrar att ta sig ut ur min luftstrupe om jag inte verkligen tar i och trycker ut den.
Snälla rädda mig, fastän jag är så förlorad