En gång i tiden var ett tag sen nu
Kvällen spenderas med ångest och självhat. Inte för att det någonting ovanligt. Jag är ca jätteless på livet och är riktigt nojig över den resterande tiden av mitt liv. Om tretton år är jag trettio år gammal. Trettio år g a m m a l. Sån ångest det skapar. Jag vill hinna med att göra någonting med mig själv och min karriär, men snart är det över. Nästa år är jag, enligt lag iallafall, vuxen. Det är svårt att förstå att mer än hälften av mitt liv redan passerat och det känns så meningslöst. Om tretton ynka år så är jag i den så kallade rynkåldern. Om jag får vara självisk nog att säga detta så önskar jag ganska ofta att jag ej kommer behöva uppleva den åldern och ångesten som kommer födas med den.