1 vecka
Hjärtklappning
Andningssvårigheter
Tårögd
Övergiven
Det var ett tag sen nu. Sån här intensiv ångest har jag inte känt på länge. Den här ångesten är oroväckande.
Jag vet att jag repeterar mig ofta, det är samma sak jag berättar om gång på gång. Jag vet det.
Tanken av att somna ensam ikväll gör mer ont än någonsin. Tanken av att jag inte kommer kunna träffa dig, prata med dig, inte ens skriva med dig när jag vill är en av de jobbigaste sakerna jag någonsin känt. När jag kom in på mitt rum och såg min nybäddade säng, mina fyra kuddar och två täcken, då kändes det som om du bara var och borstade tänderna som du alltid gör efter jag tagit bort sminket, det kändes verkligen som de för en sekund. Men sen slog tanken mig att det faktiskt bara är jag ikväll, och över en vecka framåt. Jag blev alldeles tung och tom av känslor samtidigt. Jag trodde verkligen att det här skulle gå bra, det kändes som att det inte skulle vara några problem alls att vara ifrån varandra den här veckan. Men så fort jag blev ensam kom känslorna ikapp. Jag vill inte sova ensam, jag vill inte behöva sakna dig.
"Samma känsla som jag får av morfin
får jag av att somna bredvid dig,
fast bättre, för jag vet att dom
här känslorna är på riktigt"