Idag har varit sjukt jobbig. Jag har haft obeskrivlig ångest hela dagen. Jag hatar att vara utan honom. Jag hatar att veta att jag ska vara utan honom en längre tid. Jag kan inte slappna av och vara glad den sista tiden vi har tillsammans när jag vet att han/jag ska fara. Jag vet inte om det är bra för mig och min psykiska hälsa att ha det såhär. Men jag älskar honom så så jag får lov att kämpa mig igenom det.
Jag satt ute på bron och tog halsbloss från en pall mall click som jag gör varje dag. Men det är inte varje dag jag ser två stycken igelkottar springa runt framför mig på min gård. I det första ögonkastet blev jag glad, tänkte ropa på dig eftersom jag vet hur mycket du tycker om igelkottar, för dom är så söta har du sagt. Men sen insåg jag att du inte är här. Du är på en buss på väg till ditt riktiga hem. Till din riktiga säng som är i ditt riktiga rum. Allt som finns här är inte ditt. Min säng, mitt rum, min lägenhet tillhör inte dig. Umeå tillhör inte dig. Ingenting här tillhör dig på rivrigt, förutom en sak, och det är jag. Så länge du vill kommer jag finnas här. För du räddar mig från allt ont.