Ångesten är så tillbaka. På en sån brutal nivå. Jag har haft en sån underbart fin dag, nästan två helt underbara veckor, men nu känns allt meningslöst och värdelöst igen. Jag känner mig ensam och oönskad. Jag har gråten i halsen och har svårt att andas. Jag sitter här alldeles ensam och orkar knappt röra mig, huvudet hänger, fingrarna anstränger sig för att ens kunna nudda skärmen och det känns som min själ försöker bryta sig loss. Efter att ha haft två mer eller mindre ångest fria veckor så kunde jag väl inte förvänta mig något annat än det här. Så fort jag blivit ensam så kommer alla känslorna, och jag ångrade mig samma sekund som jag satte mig ner på tåget att jag inte stannar.