Jag är så jävla less så det går inte att beskriva. Varje andetag är en ansträngning och varje positiv tanke är fram tvingad. Jag vet inte vad jag ska ta mig till med mig själv. Är så rädd. Så jävla rädd. Rädslan för mina handlingar är den jobbigaste rädslan. Jag är så rädd för mig själv. För min egna spegelbild. Vad det blivit av mig och vad som håller på att bli av mig. Jag måste få ett avslut på det här för jag orkar inte gå sönder mer. Jag orkar ingenting något mer. Jag har så mycket ångest så jag börjar tro att jag är ångest. Jag har så mycket dödslängtan att jag börjar tro att jag är död. Jag börjar hoppas.